söndag 10 oktober 2010

Missa inte boken om gangsterdrottningen Blondie

Jag har just läst boken Blondie av Birgitta Andersson som debuterat som författare vid 66 års ålder. Hon kan därmed lugnt lägga ännu en titel till en lång rad andra på meritlistan. Boken är välskriven - hon har 20 framgångsrika år som journalist bakom sig. Den är spännande, hisnande och dessutom ett viktigt samhällsdokument om 60- och 70-talens Stockholm. Framför allt är den ett närmast osannolikt personporträtt av Birgitta själv. Det är ett under att hon lever. Varken mer eller mindre. Än märkligare är att hon har ett så gott humör och inte är det minsta bitter.
Här kan vi verkligen tala om en överlevare.
En äkta och en väldigt trevlig sådan!


Bokförlaget Lind & Co:
Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.

Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie.
Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.

Blondie är Birgitta Anderssons första bok.
"Denna bok är helt unik, Birgitta Andersson skildrar ett liv på så djupa nivåer att de flesta av oss inte anat att de finns. Och sedan hur hon mot alla odds tack vare sin härliga fräckhet når upp till ytan där man kan stå ut med livet."

Ur Birgitta Stenbergs förord:
Blondie av Birgitta AnderssonOm ett liv i fattigdom, förnedring, prostitution och fullständig utsatthet, berättar Birgitta Andersson osentimentalt och med kärv humor. Det är ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.
(Birgitta Andersson är "Lärkan" i Stenbergs bok Rapport 1969)

Ur min artikel om Blondie i Allas Veckotidning nr 11:
"Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943.
- Ingen mötte oss när vi skrevs ut från BB. Pappa spelade poker och söp ihop med polarna. Mamma Maja fick ensam traska hem i snömodden med mig på armen. Vi bodde i ett ruckel till hus på Kvastmakarbacken. Där satt min tvåårige bror ensam i sin spjälsäng och grät. Det var lika kallt inne som ute. Och inte heller fanns det någon ved. Maja fick slå sönder spjälsängen för att få något att elda med. Långt senare kunde hon säga, när hon var arg, att hon borde ha lämnat mig i en snödriva den där dagen som hon hade tänkt."

Se intervjuer med Birgitta Andersson:
Go'kväll SVT onsdag 13 januari
TV 4 Nyhetsmorgon lördag den 10 januari
Klipp från TV4:as kvällsnyheter lördag 10 januari
Om Blondie på förlaget Lind & Co
Blondies blogg

Birgitta är äldre än jag men vi gick i samma realskola. Eriksdalsskolan låg och ligger mellan Eriksdalshallen och Södersjukhuset vid Ringvägen på Söder i Stockholm. Bakom, mellan skolan och Årstaviken, ligger Tantolundens kolonistuguområde, där fyllgubbarna gärna samlades vilket fick rektorn att då och då ringa till polisen. De sökte kontakt med flickorna i skolan vilket med fog oroade skolledningen.

Uppe på Ringvägen fanns godisbutikerna som sålde kanderade äppleklubbor till oss skolungar när vi hade några slantar att handla för. Det mesta gick i ärlighetens namn till cigaretter. Vi tjuvrökte och var odödliga i största allmänhet som man var då.
Vi som kom från Vallentuna tog 4:ans spårvagn som snirklade runt halva stan men som tog oss ända till Östra station och roslagsbanetåget där. Hade vi bråttom var det 8:ans spårvagn och tunnelbana från Skanstull som gällde.



Det var en rätt märklig tid, när jag tänker efter. Det cirkulerade rätt mycket alkohol i Eriksdalsskolan vid exempelvis Lucia. Och vi var bara 13-14 år! Samtidigt det var obligatorisk morgonbön i aulan utom för oss som kom från Vallentuna och hade långt till skolan. Ett par gånger om året tvingades vi till gemensamt bad i baljor med tvål och rotborste, en kvarleva antar jag från fattigdomens och lössens dagar. Ett vanligt diskussionsämne på skolan var hur man lämpligast skulle göra abort på egen hand. Aborten blev ju faktiskt inte fri förrän 1975! 

Någon hade en mamma som visste hur man gjorde med hjälp av strumpstickor. En annan påstod att man kunde åka motorcykel på järnvägsspår för där skumpade så mycket att fostret skulle trilla ut. Annars var den vanligaste metoden ett rykande hett bad i kombination med mycket alkohol. Det hände i vår skola att tjejer pressade pengar av sina pojkvänner för det alkoholinköpet vare sig de var "på smällen" eller ej. Och ibland, om måndagarna, kunde ryktet gå att "Harriet" hade legat hela helgen i badet, varit skitfull och småningom aborterat. Då visste alla vad det var frågan om. Alla ville se om hon var medtagen och visa sitt deltagande. Man tror knappt att det är sant, när man tänker på det nu. Det var en helt annan värld.

Birgittas bok tar åtminstone mig tillbaka till 60-talet som i övrigt var så sorglöst. Hela världen låg öppen för alla. Och det gjorde den verkligen. Men det fanns alltså också en annan sida av saken, en sida som jag hade glömt dominerad av knark, smuts och misär.

Den som aldrig har känt stanken av en T-spritgubbe kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur de luktade. Det var som en blandning av stark ättika, kattpiss och djupt ingrodd smuts (jag tänker på kol och koks av någon anledning) fast mycket värre. Man visste var de brukade hålla till och tog följaktligen långa omvägar bara för att slippa stanken. Och om en T-spritgubbe kom ombord på spårvagnen steg man helt enkelt av vilket kanske säger en del om äckelnivån.
A-lagarna drack T-sprit på den tiden för att det var billigt. Efter några år denaturerades den med kräkmedel och blev odrickbar. Det är länge sedan nu. Därför hade minnet falnat. Något liknande den lukten finns helt enkelt inte längre.


T-spritgubbarna hade sina samlingsplatser. Ett tillhåll var Observatorielunden bakom Stadsbiblioteket. Ett annat var Björns Trädgård vid Medborgarplatsen. De flesta av oss såg dem på håll och mådde illa om vinden råkade ligga på därifrån.

Birgitta sålde sin 12-åriga kropp till äcklen. För några tior fick Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp. Allt för att hon skulle kunna kunna köpa sig ett och annat klädesplagg finare än dem hon i all sin fattigdom fått från Stadsmissionen.
Sånt hände runt omkring oss i vårt oskyldiga 60-tal. Jag minns några skolkompisar som följde med en äckelgubbe hem där på Ringvägen. Han ville att de skulle stå i ring runt honom när han låg på golvet och ... Som klimax på det hela skulle de kissa på honom.


De fick pengar, sprang till Åhléns och köpte sig varsin jumper. Åtminstone en av dem fick stryk när hon kom hem. Och jumpern åkte i soporna. Flickorna, som väl var i 13-års åldern, var i chock över vad de varit med om och gjorde, såvitt jag vet, inte om det.
Men jag undrar hur det gick för Britten och några andra som började knarka och tog ut svängarna desto mer. När jag tittar efter i folkbokföringen ger dödboken det dystra beskedet att de inte lever längre.

På 70-talet kunde man ständigt läsa om ungdomar som dött av överdoser. Ofta på en skitig toalett någonstans i stan. Under flera år, känns det som, var varenda annonspelare en jättelik dödsannons i svart och vitt över ungar som hade knarkat ihjäl sig. Allt för att få stopp på vansinnet. Jag minns att jag, som levde i min skyddade förort, tyckte det var bra. Jag var aldrig på plattan. Jag såg annonspelarna - och knarkarna - genom fönstret på bussen. Birgitta levde i träsket. Hon hann skjuta i sig mer amfetamin än man kan tänka sig, innan hon faktiskt slutade knarka och gav sig själv ett liv. Jag är full av beundran.

Läs Blondie om ett människoöde mitt ibland oss. Birgitta berättar rakt och ärligt och utan förskönande omskrivningar hur det var och hur hon för över 30 år sedan lyckades bryta sig loss. Med samma humor och distans som präglar hennes person i övrigt skriver hon dessutom:


Detta är en sann historia - men ändå inte helt sanningsenlig.
I verkligheten var allt mycket värre.

I hennes fall stämmer det nog.

Och här är min artikel om Gangsterdrottningen Blondie i Allas Veckotidning 2010.
Rubriken har jag dessvärre glömt.
Återkommer om den när jag hittar klippet.
Trevlig läsning!

Birgitta Andersson, 66, är ett mycket trevligt lunchsällskap. Hon berättar om sig själv med humor och distans så skratten blir många. Så snart hon får chansen vänder hon på steken och börjar ställa frågor själv. Det går automatiskt efter 20 år som journalist. Hon är dessutom nyfiken av naturen.  

– Min man är fantastisk, säger hon om Lars som hon har varit gift med de senaste 25 åren.
– Han säger aldrig ett ont ord och borde ha medalj som står ut med mig.
Stolt berättar hon om gemensamma dottern Lina som hon fick vid fyllda 41 och som pluggar till psykolog. Med samma värme berättar hon om de två äldsta döttrarna, Susanne och Helene, som myndigheterna tog ifrån henne och som har vuxit upp i fosterhem. De är vuxna nu och har daglig kontakt med sin mamma. 
– Båda är födda på Hinseberg, säger Birgitta. Kvinnofängelset. Men vi hade det faktiskt ganska bra där. Alla mina medfångar stickade söta babykläder och gullade med flickorna.

Birgittas liv skulle kunna liknas vid ett teaterdrama i tre akter. De två första har hon avverkat. Den tredje är fortfarande är ett oskrivet blad. 

Någonstans i 35-årsåldern går skiljelinjen mellan första och andra akten. Det var då hon mot alla odds lyckades bryta sig loss från ett förflutet så långt ner på samhällsstegen att det känns overkligt som en film. Det är ingen tvekan om att hon har gjort en alldeles enastående klassresa.

Om det handlar debutboken "Blondie" som onekligen är ett spännande tidsdokument men även en mycket smärtsam personskildring.
- Det var eländigt redan från början, säger Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943.
- Ingen mötte oss när vi skrevs ut från BB. Pappa spelade poker och söp ihop med polarna. Mamma Maja fick ensam traska hem i snömodden med mig på armen. Vi bodde i ett ruckel till hus Kvastmakarbacken. Där satt min tvåårige bror ensam i sin spjälsäng och grät. Det var lika kallt inne som ute. Och inte heller fanns det någon ved. Maja fick slå sönder spjälsängen för att få något att elda med. Långt senare kunde hon säga, när hon var arg, att hon borde ha lämnat mig i en snödriva den där dagen som hon hade tänkt.

Hur torftigt det än var så kom Maja att trofast stå vid Birgittas sida så länge hon levde. Ändå hade hon själv inte mycket till plattform att stå på. Hennes mamma var kanhända något lösaktig. I vilket fall som helst så födde hon flera oäkta barn bakom en sten i skogen. De flesta hamnade i kärret. Bara Maja fick leva. Varför förstod hon aldrig.
- När mormor träffade en karl att gifta sig med måste den oäkta ungen bort. Mamma fick växa upp i fosterhem. Det fanns gott om bönder på den tiden som mot betalning tog hand om barn som kunde arbeta.

När Birgittas lillasyster så småningom kom till världen var barnaskaran komplett. Då hade också pappan gjort sitt, tyckte Maja som blev ensam med de tre barnen. De kom därför att växa upp i yttersta fattigdom. De firade jul tack vare allmosor från en kvällstidning och två gånger om året fick de gå till Stadsmissionen och ekipera sig med allt vad det innebar av skam och mobbing i skolan.
- Skoltiden minns jag som en enda lång pina, säger Birgitta. Jag fick ingen bästis och hade aldrig någon att leka med. Vem vill ha en ful och fattig trashank till kompis? 

Birgitta var sju år gammal när hon blev våldtagen första gången av en fyllgubbe som kvarterets ungar brukade reta.
- De jagade oss och vi sprang, säger Birgitta. Men en dag snubblade jag på en trottoarkant och gubben fick tag i mig. Han slet av mig trosorna och våldtog mig. Det gjorde så ont att jag svimmade. Jag var ju så liten.

Det var knappt att Birgitta vågade gå hem. Maja hade knogat för att kunna köpa henne ett par underbyxor och nu var trosorna både blodiga och sönderrivna.
- Maja var jättearg för att jag hade förlagt de nya trosorna. Hon fick aldrig någonsin veta vad som verkligen hade hänt.  

Birgitta var duktig i skolan trots att hon inte pluggade. Hon har alltid haft extremt lätt för sig. Och när hon var barnteaterelev hos legendariska Elsa Olenius på biblioteket vid Medborgarplatsen blev hon presenterad för Astrid Lindgren som en av de mest begåvade eleverna.

Det hjälpte inte. Birgitta hörde inte hemma i de fina salongerna. Bland grannarna på Söder fanns exempelvis Sivan, den alltid så glada, blonderade horan som kom att bli något av en mentor för Birgitta. Att hon senare hängde sig visar kanske att hon innerst inne inte var så glad. 

Maja fann en ny man i Mårten, en skicklig rövare och bedragare som hade för vana att åka in och ut på kåken. En tid for han land och rike runt med Birgitta i bilen för att på olika sätt lura av folk så mycket pengar som möjligt. Ett barn inger förtroende, sa han. Och om ungen har anlag för en kofot så ska hon också ha en.

Birgitta var lika läraktig vad gällde bedrägerier som allting annat. Det dröjde inte länge förrän hon var rörande enig med Mårten om att folk faktiskt ville bli lurade.
- Tänk att det finns så många lättlurade bonnjävlar, sa de.

Det var den eviga jakten på pengar som fick Birgitta att redan i tolvårsåldern prostituera sig. För några tior lät hon stinkande T-spritgubbar som Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp i Björns trädgård. Allt för att kunna köpa smink och vackra kläder och hävda sig i skolan. 

Birgittas berättelse övergår därmed till att bli en stilstudie i elände, kriminalitet och knarkmissbruk. Redan som tonåring gjorde hon sig känd som gangsterdrottningen Blondie, en lika ung och vacker som välkänd profil i horkvarteren runt Norrlandsgatan och Malmskillnadsgatan. Under ett par decennier skulle hon skjuta upp otroliga mängder amfetamin i sina spröda vener och sjunka ner i den djupaste förnedring och misär. Det blev fosterhem, ungdomsvårdsskolor, sinnessjukhus och fängelser. Hon blev misshandlad och våldtagen likaväl som att hon själv med jämna mellanrum försökte ta sitt liv. Då och då lyckades hon kravla sig upp till ytan igen för att bara sjunka än djupare ner i träsket.

Vändpunkten kom sedan Birgitta hade åkt Stockholm runt och plockat ut den ena dyrbara hyrbilen efter den andra för vidareförsäljning till öststaterna som betalning för en gammal knarkskuld. Hon greps och hamnade på Kronobergshäktet. Där arbetade just då Gun Herrgård König som pluggade juridik i Uppsala och som extraknäckade på häktet som vårdare och kurator. De blev vänner för att personkemin helt enkelt stämde. "Jag har lovat morsan massor av gånger att jag ska lägga av med knark och kriminalitet", sa Birgitta. "Den här gången måste det gå." "Om du vill ha min hjälp är jag beredd att ställa upp", sa Gun alla välmenta varningar till trots. Varför skulle just hon få ordning på Blondie? 

Gun lyckades övertyga domstolen om att Birgitta borde få en sista chans. I stället för att låsas in på Hinseberg, där knarket flödade tämligen fritt, togs hon in för stor sinnesundersökning vid Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala. Där var det fritt från knark och där började hon skriva. 

När hon ett drygt halvår senare befanns vara helt friskt släpptes hon fri tack vare Guns behandlingsplan och åtagande att stå för hennes boende. En annan trogen vän, pastor Ingvar, lyckades dessutom få in henne på den ettåriga journalistlinjen vid missionsförbundets folkhögskola i Kalix. Arbetsförmedlingen gick med på att betala kalaset.

Det var ett lyckokast för samhället. I samma takt som Birgitta lärde sig yrket och sedan med framgång etablerade sig som journalist blev pundaren och kåkfararen Blondie ett minne blott. Men minnena, skammen och det dåliga samvetet plågade henne dagligen. Ständigt var hon rädd att hennes bakgrund skulle avslöjas. 

Birgitta träffade Lars en kväll på krogen. Han var den ende i sällskapet som bara drack Ramlösa så hon uppfattade honom som en torrboll. När han bjöd ut henne på middag tackade hon ja för att hon just aldrig tackat nej till gratis mat. Middagarna blev flera och hon berättade för Lars om sitt liv utan att han lät sig avskräckas och på den vägen är det.

- Maja ville att jag skulle skriva en bok om mitt liv. Det var också det sista hon bad mig om när hon låg på sin dödsbädd. Och visst skrev jag men det gjorde jag mest som självterapi. Det var aldrig meningen att manuskriptet skulle hamna någon annanstans än i byrålådan.

Det var i samband med en skrivarkurs i Marstrand som författaren Birgitta Stenberg, en gammal bekant till Birgitta från kåken, bad att få läsa hennes bok. En tid senare ringde hennes förläggare och sa att han ville ge ut den. 

- Jag fick en fruktansvärd ångest när jag skrivit på kontraktet. Herregud, ska jag blotta mig inför hela svenska folket! Mina stora flickor fick förstås läsa manuskriptet men Lina visste ju ingenting om mitt tidigare liv. Till sist blev jag tvungen att även låta henne läsa. "Jag har fått en helt annan bild av dig nu", sa hon. "Nu förstår jag att det inte var mitt och pappas fel att du drack så mycket vin."

Birgitta har alltså i andra akten av sitt liv tagit med ett visst alkoholberoende. Det har hon lagt av med nu. Hon har till och med fimpat sin sista cigarrett.

Birgitta bestämde sig för att inte försköna sitt manuskript inför tryckningen. I utgivet tillstånd är den följaktligen lika rå och rakt på som den var när hon skrev den. På slutet står "Detta är en sann historia", enligt känd förebild. "Men den är ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre…"

- Första upplagan sålde slut på en vecka, säger Birgitta lyckligt. Tre TV-program, ett antal tidningsintervjuer och finfina recensioner senare svävar hon närmast som på små moln av lycka. Inga förebråelser har nått henne så här långt. Bara ryggdunkningar, hejarop och välgångsönskningar.
- Som när brorsan ringde, säger hon. Han hulkade och grät. "Det där gjorde du bra, syrran! Det där gjorde du riktigt bra."
Monica Antonsson
 


1 kommentar:

Carina sa...

Riktigt bra gjort. Solskenshistoria med ett nytt liv. Hoppas brorsan har det bra med.